Fru Svanberg

alexandra om Bilder på MAGEN
hur fasen ska du kunna ta hand om en unge om du inte tycker om när folk gråter, nått du borde tänkt på före du knulla kanske. Helt ofattabart att du inet klarar av att trösta någon och ska ha bran, tror du inte att du kommer behöve trösta den då eller. Förstår mig absolut inte på dig.

Hihi

Ser att jag fått en trevlig kommentar, min första av detta slaget faktiskt. Man kan egentligen inte göra annat än skratta åt sådant, men känner ändå att jag kanske skall förklara mig så ni inte går och tror saker =)

Här är kommentaren denne Alexandra reagerade på. Den skrev jag i en annan persons blogg.

Ellenor skrev:
Själv räknas jag nog till dem "totalt känslokalla" människorna, jag kan absolut inte visa mina innersta känslor för andra än min sambo, ibland knappt han. Och jag får PANIK då vänner till mig av någon anledning börjar grina, för då förväntas det av mig att jag skall trösta, men sånt kan jag inte. Plus att det är obehagligt (tycker JAG alltså) då folk gråter, usch. För mycket känslor, har lite fobi för sånt jag =) Men så e jag ju lite knäpp också!

Jag kan inte annat än undra Alexandra om du själv har barn? Det kan omöjligt vara på det viset, för då skulle du nog veta, att känslor man har för en kompis går ej att jämföra med känslor man har för ett barn. Och det faktum att jag tycker det är obehagligt då (LÄS DETTA NU ALEXANDRA) kompisar till mig gråter, bottnar i helt andra saker än att just gråten är obehaglig. Jag finns gärna där som ett stöd och visar gärna empati för personen i fråga, MEN har svårare för att lägga en arm runt kompisen och komma med tröstande ord. Men detta handlar ju om kompisar, som jag även skrev i kommentaren.

SJÄLVKLART springer jag inte min väg om en vän skulle börja gråta, skulle aldrig komma på fråga, men som sagt skulle jag förmodligen heller inte krama om personen, men det beror lite på situationen. Ibland måste man sätta sina egna känslor åt sidan. Men nu råkar det vara så att jag har bara en kompis som är väldigt känslomässig av sig, man skulle kunna säga att hon bär sina nerver på utsidan. Hon är fullt medveten om hur jag känner, och skulle aldrig klandra mig om jag inte agerar som vissa andra personer skulle ha gjort.  

   Min kusin Cissi och jag har ett extremt nära förhållande, och hon har nog varit ledsen några gånger under årens lopp, aldrig har jag kramat henne just då eller pratat tröstande, men jag tror heller inte att hon någonsin tvivlat på att jag finns där till hands om hon behöver mig. På samma sätt har även jag varit ledsen, och jag tror inte att hon har kramat om mig heller (Jo en gång då vi var aningen berusade, men det räknas inte) men jag har aldrig i mitt liv tvivlat på att hon skulle finnas där för mig. Henne kan jag prata med om ALLT mellan himmel och jord, jag kan visa mina känslor och prata om dem, men vi tröstar inte varandra på samma vis som vissa andra gör. Jag förstår inte varför det skulle vara fel? Jag är mer typen som försöker skämta bort saken, men kan GIVETVIS prata om saken om jag känner att situationen kräver det. Sånna saker är som självklara då man känner varandra, värre kan det vara om en bekant eller helt okänd kommer till mig och helt plötsligt börjar prata om allt skit som denne går och bär på. DÅ  kan jag tycka det är väldigt obehagligt, men inte ens då skulle jag fly därifrån, jag kan hantera situationen.

Jag blir rent utav brydd, att du ens för en sekund tror att jag inte skulle klara av att trösta mitt barn, det går som sagt inte ens att jämföra, och egentligen begriper jag inte varför jag slösar tid på att förklara mig för dig. Men ibland då och då stöter man på människor som helt enkelt tycks sakna en cell eller två, dessa personer kan behöva få saker och ting förklarade i k l a r t e x t.

Men som jag skrev i kommentaren, och som du också skulle ha sett om du använde dina blå till att läsa ordentligt, så har jag svårt för att komma med tröstande ord då vänner till mig börjar gråta. Jag har dock en helt annan relation till min sambo, vi talar ofta om "djupa" saker, pratar om problem jag har sen min barndom, problem som dykt upp på senare år, pratar om hans lillebror som gått bort, vi talar om allt mellan himmel och jord. Känner jag att han behöver en tröstande kram så får han en.. Dock börjar jag sällan grina för lite och ingenting, jag överreagerar sällan på småsaker och ältar inte saker som jag mår dåligt av, MEN givetvis pratar vi om det då och då.

Men det jag skrev var att jag har svårt att VISA mina innersta känslor för folk. Dock talar jag gärna om dem med NÄRA vänner samt familjen. Jag finner ingen anledning i att gå runt och vara blödig, jag har inte lätt för att grina, dock mycket närmare till skratt. Det måste du väl förstå (Eller uppenbarligen gör du ju inte det) att folk är olika och reagerar olika på olika saker, men att ens för en sekund tror att jag inte skulle klara av att trösta ett gråtande barn, ja det är tamejfan bara idiotiskt och dumt.
         Vem jämför ett gråtande barn med en gråtande vän? Vännen gråter i dem flesta fall av helt andra orsaker, det kan vara sjukdomar i familjen eller dödsfall, SÅNT har jag svårt för. Men om mitt barn grät över samma saker skulle jag gladeligen trösta, med hela min kropp och hjärta. Och jag skulle aldrig i mitt liv tycka att det var obehagligt då mitt barn grät (Kanske öronen skulle fara illa, men aldrig jag) Jag ser fram emot det faktum att finnas där för mitt barn genom vått och torrt, vad det än kommer vara fråga om så finns jag där. Det gör jag för mina vänner också och det VET DEM, även om jag inte är den typen som bär mina känslor i rockärmen.

Nej ta du dina förutfattade meningar och hoppa upp och sätt dig på denna: