Fru Svanberg

Nu måste jag sova, mina ögon svider och min hals känns torr och sträv. Men först ska jag bara skriva ett kort litet inlägg här, plocka iordning lite på vardagsrumsbordet+köksbordet samt gå ut med hundarna en snabbis.

Ikväll/eftermiddags har jag varit hemma hos Cissi och Björn (och Oscar självklart) vi hämtade först Oschar på dagis, sen var vi på ICA och sen åt vi tacos, lyxigt och bli bjuden på tacos sådär mitt i veckan.
   Oschar var så himla gosig idag, normalt brukar han vara blyg ett litet tag innan han blir "sig själ" men inte idag, han var kramig och go ända från första minuten. Och gosigare pojke får man nog leta efter, han vill ha kramar heela tiden, så mysigt! Hoppas att mina barn blir så gosiga också, men det är väl lite vad man gör det till själv också skulle jag tro. Men bara för att man kramar och pussar på sitt barn ofta, behöver ju inte det betyda att dem vill kramas oftare för det.. Aja.. detta hör ju inte ens till detta inlägget

Fick mig även en stooor nostalgitripp (tittade på gamla lyckselebilder, nu har jag sett bilderna som jag inte sett på många år. Tror inte jag vill se dem igen, Cissi du vet vilka jag syftar på. Det är konstigt att se sig själv tillsammans med ett ex. Jag har inget alls emot detta ex, det tog bara slut av "naturliga orsaker" eller nått...?! Och det är klart att jag fortfarande tycker om honom, inte alls på samma sätt som förr, men känslor har man ju, dem försvinner inte bara. Kanske om man inte haft ett bra förhållande, eller om personen i fråga är knäpp. Men det anser jag inte att denna personen är. Han är bara en person som jag delat väldigt mycket med under en relativt lång tid. Skulle aldrig i mitt liv vilja gå tillbaka till det, jag ha det så himla bra med Martin och har en vision om att vara tillsammans för resten av livet (Vem har inte det?) Men som sagt, det är konstigt. Aja, nog pratat om ex, vi har dem allihopa, och mer ellr minre trevliga minnen med dem.

Tillslut blev jag tvungen att åka hem, var så orolig att min lilla (Stora) marodörhund skulle ha ätit sig ur huset, mirakulöst nog hade han inte det. Det går faktiskt åt rätt håll med onom, tro´t eller ej =) Å andra sidan har vi tagit bort snart allt som han skulle kunna tänkas gnaga på. Nu är det bara tapeten och väggen som får ta stryk. Men det känns väldigt väldigt lindrigt, har man sett hur många skor, vantar, underkläder, strumpor, mm. mm. mm vi blivit av med, samt hur kökssoffan, dörrposten, en dosa till tevespelet, ALLA mattor ser ut så är det LINDRIGT. Men det krävdes kompostgaller överallt, lås på dörren (Han lärde sig att öppna dörren in till köket) nya skoskåp från IKEA mm. innan vi såg nån förbättring. Kanske är han egentligen inte bättre alls, utan vi har helt enkelt eliminerat alla chanser till förstörelse. Men jag tror ändå att det bara är nån slags fas som han går igenom, jag menar; många hundar gör ju trots allt det!

Nej ni.. Nu ska jag göra allt som jag skrev längst upp! Ni får ursäkta att det bara blev en massa text och inga bilder, men jag orkar helt enkelt inte!

Godnatt!